Sparrs Berlin-blogg #21: Livets vägar äro outgrundliga

Efter nästan ett år på plats i Berlin har Joakim Sparr nu lämnat den tyska huvudstaden – och tackar i och med det för sig som bloggare här på sajten.

När chefredaktör Wollin hörde av sig under andra delen av augusti månad år 2023 med förslaget om att jag skulle vara ett tredje ben på hans och Axels nysatsning, där hans önskan var att jag skulle skriva om livet i Berlin, tvekade jag inte att acceptera förslaget.

Ni har sedan dess fått följa mina eskapader runt om i landet, mina kamper och tunga suckar gällande den tyska byråkratin samt min frustration över att tyskar beter sig som tyskar. Något jag visste redan innan jag flyttade dit efter att ha besökt förbundslandet mången gång förr var att kontanter är nödvändigt för att hanka sig fram i det vardagliga livet. Detta är någon varje människa borde förstått efter att ha besökt något annat än de största städerna, men ibland kan det vara roligare att ondgöra sig över det tekniska bakåtsträvandet.

I mitten av maj erhöll jag ett jobberbjudande i Sverige vilket försatte mig i ett beslutsfattande som krävde en snabb överläggning som bara fick vara över en natt. Jobberbjudandet som redaktör på SvenskaFans kom från ingenstans, och som ni alla vet har jag de senaste åren skrivit där om Hertha BSC.
Erbjudande var för mig en möjlighet att testa en ny väg i arbetslivet, men jag insåg även blixtsnabbt att detta skulle innebära att jag av skattetekniska skäl skulle vara tvungen att skriva mig i Sverige. Samtidigt satt jag i en prekär boendesituation i Berlin med utflytt den sista maj, samtidigt som jag var inne på min tredje vecka på mitt nya jobb. Min instinktiva känsla var att acceptera erbjudandet, men stora beslut vill jag åtminstone sova på minst en natt för att inte göra något överilat.

Jag vägde för- och nackdelar med båda alternativen. Fördelarna med att flytta hem till Sverige var att jag redan efter ett knappt år hade ledsnat lite på Tyskland, tröttnat lite på stressen och mängden folk samt de konstanta ljuden i Berlin. Omställningen var på sätt och vis större än jag tänkt och min ursprungliga plan var att ta det år för år i Tyskland med målet att en gång vända hemåt, till skillnad från Karl Oskar och Kristina. Finns det för övrigt en bättre bokserie än Vilhelm Mobergs fyra delar om emigrationen från Sverige till Nordamerika? Hör av er, jag är idel öra.

Tillbaka till mig själv och mina tankar: jag var medveten om att jag i så fall inte längre skulle kunna gå på Olympiastadion varannan helg med allt var det innebär. Jag resonerade ändå som så att jag trots allt gjorde en perfekt säsong med Hertha och den bedriften är jag väldigt glad och stolt över att ha genomfört. Jag bestämde mig redan under hösten att jag säsongen 2024/25 inte skulle åka på varje match då det tar mycket kraft, tid och kostar en del. Mitt huvudsakliga mål med flytten till Berlin var att följa Hertha närmre vilket jag verkligen gjorde och jag kommer alltid att kunna blicka tillbaka till säsongen 2023/24 i 2. Bundesliga och med stolthet i rösten säga att jag var där. Jag var där varje match och det har givit mig fantastiska minnen. Delvis kände jag mig redan klar med Tyskland då jag kom dit för att göra det jag tänkt, men jag gjorde det bättre än vad min ursprungliga plan och tanke var.

Jag frågade även mig själv, vill jag sitta i till exempel Nauen som är lite utanför Berlin där jag får mer lugn och ro, men då tvingas pendla in för arbete och matcher? Att sitta i en tysk by eller mindre stad slog jag snabbt ner och med allt detta i huvudet så bestämde jag mig för att lämna Berlin och Tyskland för att vända hemåt till Sverige, återvända till Skåne som jag lämnade 2010. En sommar i Skåne, en känsla av att komma hem där jag stundtals genom åren varit nostalgisk, men samtidigt inte känt något behov av att vända tillbaka förrän nu. Det finns många vägar kvar att vandra, men nu går jag på bekanta stigar och jag har inte känslan av att jag färdas bakåt i tiden utan att mer att livets vägar äro outgrundliga.

Just nu sitter jag och väntar spänt på torsdagen då spelordningen för nästa säsong blir officiell. Då kan jag börja planera höstens resor för till Berlin kommer jag att återvända mer än en gång, men där skillnaden är att visiterna inte blir permanenta utan temporära. Under våren kom en inre känsla krypandes att jag på sätt och vis kunde den tyska fotbollen, jag kunde bortaresorna, jag visste vad som väntade utan att ha besökt vissa orter och arenor. Min beslutsamhet att göra en perfekt säsong var överordnat allt och när jag väl gjort den så kände jag mig klar. Jag har även insett att jag framöver inte kommer att klara av att stanna längre perioder i Tyskland utan nu hade jag gjort det och jag kände mig nöjd så när jobberbjudandet kom visste jag inombords att jag var redo för ett nytt kapitel i livet.