Sparrs Berlin-blogg #20: Elversberg Auswärts
Joakim Sparr är tillbaka med ett nytt blogginlägg där han berättar
om sitt besök i lilla Elversberg och en lite annorlunda fotbollsupplevelse.
Likt varje bortamatch tidigare under säsongen så var trippen till Elversberg
inget undantag. Jag reste förstås kollektivt dit som den miljökämpe jag är.
Denna gång blev transportmedlet flyg till Frankfurt am Main och slutligen
regionaltåg till Neunkrichen, och sedan buss till Waldstadion an der
Kaiserlinde i Spiesen-Elversberg, Saarland.
Det var början på en dag där alarmet ringde 03:45 där jag
sedermera mötte upp Jimmy på ett försenat tåg ut till flygplatsen för att valla
honom rätt, då hans flygtimmar på något underligt sätt understiger mina. Resan
dit gick smidigt och vi var framme vid denna underliga arena lite efter elva på
förmiddagen.
Arenan har tre sektioner där ena kortsidan är en byggarbetsplats
och långsidorna inte är av samma storlek som de i Hannover, Kaiserslautern
eller för den delen i Stuttgart. Jag uppskattar dock att komma till udda
ställen som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig att
besöka.
Mitt emot arenan, på andra sidan vägen, låg en form av riksväg där
man kunde köpa sig en blombukett. Det var dock inget vi gjorde, men nog tror
jag att det hade varit en uppskattad gest om vi hade köpt det till någon
publikvärd.
Waldstadion an der Kaiserlinde är en arena som passar för ett lag
i Regionalliga. Den tar in 9 970 åskådare, vilket innebär att man som
åskådare kommer nära spelet. Men som bortasupporter såg jag i princip ingen av
matchen då det var flaggor i synfältet, eller så såg jag inte linjen för den
närmsta långsidan på grund av väggen som skiljer planen från
bortasektionen. Av de sex målen som föll i matchen så såg jag ett
och det var Palkós kvitteringsmål i andra halvlek. Ölen var god (Bitburger) och
korven smakade väl samtidigt som jag var på plats, och det är ändå det som
räknas denna säsong.
Fördelen med att åka till Elversberg igen är att det är superlugnt
både utanför och på arenan. Knappt några poliser och ingen risk för stök. Folk
går dit för att se på fotboll och inget annat, så som det ska vara i min värld.
Efter att ha tackat laget steg vi på shuttlebussen som skulle ta
oss till tågstationen i Neunkrichen för hemfärd. Det gick sådär. När vi åkte
shuttlebuss till arenan så gjorde vi det med hemmafansen, men efter matchen tog
vi förstås de som stod utanför vår sektion av bekvämlighetsskäl. Det var en
lite chock som infann sig när det visade sig att den bussen vi tog inte gick
till Neunkirchen utan till en parkeringsplats i Sinnerthal, därifrån det skulle
ta drygt en timme att gå till Neunkirchen Hauptbahnhof enligt Google.
Detta var lite problematiskt eftersom tåget vi tänkte ta gick om
15 minuter. Att gå längs en riksväg var helt uteslutet. Särskilt med tanke på
berusningsgraden vi hade. Så hur löser man en sådan här situation? Trafikljuset
visade rött och en bil saktade in, ett litet knack på rutan och frågan
ställdes: Är du på väg till Neunkirchen? Det var inte chauffören. Trist, då vi
hoppade på fel buss och förklarade läget för honom. Han sade omedelbart ”hoppa
in i bilen så kör jag er dit, det tar bara fem-sex minuter”. Föraren som kom
från Polen var helt ointresserad av fotboll och visste inte om att Elversberg
spelade match idag och frågade om de hade spelat på hemmaplan.
Då han likt vi är immigranter passade han på att berätta om hur
dåligt Tyskland har blivit de senaste decennierna, det var inte alls som när
han kom och att han övervägde att flytta hem till Polen eftersom Tyskland inte
är Tyskland längre. Efter den korta och trevliga trippen gav vi honom en liten
peng och ett stort genuint tack för hans medmänsklighet.
Den
enda affären, den klassiska bokaffären som säljer alkohol som finns på tyska
stationer, hade förstås inte öppet och dryckesmaskinerna var ur bruk vilket
skulle innebära en närmare två timmar lång resa utan dryck. Vår brittiske
kompanjon var inte exalterad över detta så han testade att beställa drinkar via
Lieferando. Misstaget han gjorde var att inte precisera en tid för leverans
till spår fem i Bad Kreuzmach, och budet dök upp fem minuter efter att vi
lämnat stationen. Det var ett snyggt försök, men det gick tyvärr inte hem.
Jag och Jimmy hoppade av på tågets slutstation, vilket var Mainz. Mitt
första besök i staden. Det som slog mig direkt var att det var ett
fejk-Frankfurt i miniatyr sett till klientelet som hängde vid tågstationen. Det
blev en snabbvisit i centrum, men tyvärr ingen tur med Gutenberg-Express som
enligt en mig närstående källa skall vara bästa tågturen i hela Tyskland. Tråkigt
att gå miste om den, men den skall åkas nästa säsong om Mainz spelar i
Zweite.
Det
var dags att lämna Mainz för flygplatsen i Frankfurt och vidare hemfärd till
Berlin. Planet som kom från Berlin landade i utsatt tid och det skulle vända
tillbaka, men tio minuter innan tänkt avgång hade vi inte fått boarda planet än,
vilket inte är ett gott tecken som den vane resenär jag är. Förseningen berodde
på ett tekniskt fel och sent omsider efter att passagerarna vallats in i ett
fullsatt plan kom vi iväg där jag slutligen klev innanför min dörr efter
midnatt. Lagom seg efter en lång dag och 06:00 var alarmet ställt på för att ta
sig till jobbet, men som vanligt så handlar det om att bita ihop och
kämpa.
En
trevlig nyhet som kom idag var att Osnabrück kommer att spela mot Hertha på
Stadion an der Bremerbrücke inför publik vilket innebär att säsongens sista
match inte avgörs på neutral plan och därmed är min perfekta säsong otroligt
nära vid det här laget.
Auf wiederhören,
Sparr, Joakim
Följ mig på Twitter/X!