Krönika: Ett livslångt lidande till supporterskap

Inte heller det sjätte försöket att nå en efterlängtad återkomst till Bundesliga gick vägen för HSV, som fortsätter göra livet surt för sina redan illa medfarna anhängare.  

Solen skiner starkt på den klarblå himlen, trädkronorna är ljuvligt gröna – och HSV har gått miste om en uppflyttning till Bundesliga. Tre säkra tecken på att våren äntligen är kommen och att sommaren är i antågande.

Den tidigare så stolta och starka traditionsföreningen hemmahörande i underbara Hamburg fortsätter att haverera och betraktas i dag som ett av fotbollsvärldens största skrattobjekt. För vad annars finns att göra än att skratta och skaka på huvudet åt att klubben gång på gång misslyckas med att nå en återkomst till den tyska fotbollens finrum?

För egen del vet jag inte längre hur jag ska förhålla mig till klubben i mitt hjärta och den evinnerliga misär som omgärdar den. Under mina snart tjugo år som hängiven anhängare har jag tvingats genomlida åtskilliga besvikelser, och det är flera gånger jag fått frågan om hur jag orkar fortsätta ge klubben så mycket av min tid, energi och hälsa. Och jag har allt oftare börjat fråga mig själv om det verkligen är värt det. För hur mycket jag än försöker intala mig att de ständiga motgångarna inte påverkar mig så vet jag innerst inne att det är ren och skär lögn.
Att år efter år få sina drömmar krossade är smärtsamt. Speciellt när det sker på sådana plågsamma sätt som de senaste åren, där vi 2022 föll ihop fullkomligt i den avgörande kvalmatchen mot Hertha Berlin för att sedan under fjolårssäsongen först tro att uppflyttningen var säkrad i den sista ligaomgången, bli berövade på euforin på ett vidrigt vis, och sedan överkörda i kvalet mot ett redan regenererat Stuttgart.

Av den anledningen känner jag mig tragiskt nog tacksam över att vårt öde den här säsongen beseglades redan i den näst sista omgången, och det på ett högst odramatiskt vis. För även om chansen att nå en kvalplats fanns där rent matematiskt inför fredagens möte med Paderborn, var det mycket som skulle till för att det skulle gå vår väg. Och väl i ett kval hade det med största sannolikhet resulterat i en ny bedrövelse.

Förlorarmentaliteten som verkar hålla spelarna fast i ett järngrepp har föga överraskande börjat smitta av sig på oss supportrar, och konstigt vore annat då vi människor är födda med en inbyggd skyddsmekanism som gör att vi vänjer och anpassar oss efter rådande omständigheter. Så vi fans är numera inställda på att oavsett hur lovande det än verkar och ser ut så kommer det alltid gå åt helvete i slutändan.

Det är också precis så jag känner när det nu ivrigt börjat diskuteras om vad som krävs för att få föreningen på rätt köl. För det verkar ju inte spela någon roll vilka som sitter på stolarna i styrelserummet, vem som står vid sidlinjen under matcherna och vilka spelare som drar på sig tröjan med rutan på bröstet. Utfallet blir ändå alltid det samma.

Samtidigt vet jag med mig att jag om mindre än tre månaders tid kommer sitta där på premiärdagen och hoppas att vi har ett ”mirakel” framför oss. För det är väl just så vi numera får betrakta en uppflyttning till Bundesliga; som ett mirakel.

Vad som kommer att utspela sig innan dess står just nu skrivet i stjärnorna. Men magkänslan säger mig att det är en dramatisk och händelserik sommar som står för dörren, där jag räknar med att stora förändringar kommer att ske både på och utanför planen med start vilken dag som helst.

Det finns egentligen så mycket mer att säga både om det som varit och det som komma skall. Men för min egen skull tänker jag att jag bara ska försöka leva i nuet genom att naturligt smälta den misslyckade säsongen som varit samtidigt som jag låter framtiden ha sin gång och försöker ladda om inför nästa säsong, som alltså blir den sjunde i följd i andraligan. Det hade man inte kunnat tro på för dagen exakt sex år sedan då det stod klart att ”Dinosauriens” tid i Bundesliga hade nått sitt slut.

Livet som anhängare till HSV är sannerligen ingen dans på rosor, men oavsett vad som händer kommer min kärlek till klubben bestå.

* * *

Filip Wollin
filip@fussball.nu
Följ mig på Twitter/X!